Jag kan inte förstå att det redan har gått ett år sedan jag åkte över till USA för att göra ett av mina mest händelserika år någonsin. Ett år!!
Det har varit med blandade känslor jag varit hemma i Sverige. Fantastiskt kul att träffa alla igen efter så länge, även om det helt ärligt "känns som i går". Den första konversationen löper dock ungefär likadant varje gång, haha.
"HEEEEEEEEEEJ"
"HEEEEEEEEEEJ"
*Stor kram*
"Hur har du haft det?????? Berätta allt!! Hur var *valfritt ämne* och *valfritt ämne*... bla... bla....?"
Dock är det ju ändå rätt kul, och jag uppskattar verkligen att alla bryr sig.
Den senaste månaden har jag i princip bara analyserat mitt år.... Jag blir inte klok på mina känslor och tankar. Ibland känns det så jävla skönt att bara vara hemma igen, pga av flertal anledningar jag inte orkar skriva ner, och nästan stört att jag har gjort hela det här året själv, att jag har tagit mig igenom det.
Andra gånger saknar jag USA och alla mina fina minnen, vänner och upplevelser jag har fått under året så himla mycket. Jag känner mig nästan som en idiot som ens orkar analysera och fundera över det hela! En av grejerna som känns jobbigt med att komma hem är att jag inte har någon riktigt att dela allt det här med, ingen som har upplevt exakt det jag har upplevt och ingen som riktigt förstår. Jag hoppas dock att YFU's hemkomstläger i september ska hjälpa mig att reda ut alla mina tankar kring utbytesåret.
Jag är dock ändå väldigt glad att jag har gjort det här året, även om allt verkligen inte blev som jag hade tänkt mig (och varför skulle man vilja det ens? Vad tråkigt).
Kommentera